Livet är så långt, livet är så kort, allt går så oerhört fort, allt går så fruktansvärt långsamt. Livet kryper som en snigel över en grusväg
i Upplands skogar, eller rusar som ett godståg genom natten över Östgötaslätten…Så börjar Plura Jonssons självbiografi ”Resa genom ensamheten” och den innehåller 400 läsvärda sidor. Plura är ju som bekant (för de flesta iaf) frontfigur, sångare och låtskrivare i evighetsmaskinen Eldkvarn. Innan jag läste boken kan jag inte påstå att varken Eldkvarn eller Plura betytt speciellt mycket för mig. Det var på nivån att jag hade sett bandet spela ett par ggr (svårt att missa dem) och kände till deras hits flyktigt.
På grund av detta var det en extra positiv överraskning när Plura visar sig vara en historieberättare av rang samt att det finns en hel del smaskiga anekdoter att ta av från alla år på vägarna med Eldkvarn. I boken får vi följa Plura, Carla och resten av gubbarna, från barndomstiden i Norrköping, till hur bandet bildas (Piska mig hårt som det hette i början). Flytten till Stockholm, proggrörelsen, boende i kollektiv och hela den prylen. Kommersiella framgångar och personliga bakslag. Drogproblem och annat som tycks vara mer regel än undantag i musikbranschen. Alltsammans återberättat med glimten i ögat och en hel del självdistans.
Plura Jonsson är femtiosex år när boken skrivs (2008) och har levt ett ”liv i en kappsäck” som han själv säger. Han dricker lite för mycket, röker för mycket, sover för lite och har problem med vikten. I boken beskriver han sitt ständiga resande som en resa genom ensamheten som han fortsätter med utan att våga stanna upp och se ner i avgrunden. Att turnera runt i Sverige är ganska långt ifrån den glamour som t.ex. Rolling Stones har tillgång till och detta får man en klar bild av genom boken. Ett exempel: ”Det är fredagen den 13 juli och jag sitter i rum tvåhundratrettio på Hotel Grand i Kristianstad. Klockan är snart åtta, jag har ätit frukost och rökt tio cigaretter” Plura säger själv att hans lungor känns som ”en gammal sliten igentorkad dragspelsbälg” men att han inte är rädd för döden, vilket nog är lyckosamt för honom. Han ger ingen bild av att vara hälsan själv direkt.
Läsaren bjuds också på massor av intressant fakta om Eldkvarn. Det är mycket information om hur de tänker kring sina liveframträdanden, hur skivorna spelas in och själva låtskrivarprocessen. Att ”göra en Plura” är ju en klassiker bland låtskrivare och i boken får vi berättat hur det hela började. Att man gör en Plura innebär att man reser iväg till någon avlägsen plats för att skriva låtar. Helst avskiljt och utan någon tillgång till de bekvämligheter som man annars har omkring sig. Dessutom är det en hel del matkultur som dryftas, mat är ett kärt ämne för Plura och ofta läser man med snålvattnet rinnande i gommen. En stor portion alkoholromantik har han såklart också lyckats väva in i det hela.
Trots att delar av boken är ganska svart och att Plura var rejält under isen med sina drogproblem tycks han alltid ha behållit en humoristisk synvinkel. Han har förmågan att kunna se det komiska i alla dråpliga situationer och han bjuder också mycket på sig själv. Flera gånger sitter man och småfnissar medan man läser. Som när hans flickvän för första gången gjorde den numera välkända flätan i håret inför en spelning. Dagen efter hade bandet skaffat en liten vit hund och ställt på baskaggen för de tyckte att han var oerhört lik Obelix. En annan gång skulle Plura och hans donna stanna och ta sig ett dopp i en sjö på väg till en spelning. Efter en stunds härjande i vattnet inser han att bilnycklarna ligger på botten någonstans och att mobiltelefoner etc är inlåsta, utom räckhåll i bilen…många sådana komiska berättelser ryms bland det mer allvarsamma.
Jag tor inte att det spelar så stor roll om man är musikintresserad eller inte, även om det såklart är en fördel. Alla som är intresserade av väl berättade historier och levnadsöden kommer att få ut mycket av ”Resa genom ensamheten”. Jag tycker den är en av de bättre biografier jag läst och just att Plura själv berättar gör att man slipper allt glorifierande tjafs. Boken känns ärlig och genuin rakt igenom. Delar av den finns publicerade på webben sedan tidigare under namnet ”Svart Blogg”.
Fakta Eldkvarn:
Eldkvarn bildades 1971 i Norrköping av bröderna Plura och Carla Jonsson och deras vän Tony Thorén. Det första albumet,
Elisabeth, släpptes 1974 under gruppnamnet Piska Mig Hårt vilket byttes till Eldkvarn 1976. Eldkvarn är fortfarande ett aktivt band och sedan länge baserat i Stockholm. Carla, Plura och Tony är fortfarande medlemmar i gruppen men de övriga har växlat. Bandets nuvarande uppställning med Werner Modiggård på trummor har dock stått sig i femton år.
Diskografi
1974 – Elisabet (under gruppnamnet Piska mig hårt)
1976 – En lång het weekend
1978 – Pantad och såld
1979 – Pojkar, pojkar, pojkar
1980 – Musik för miljonärer
1981 – Genom ljuva livet
1983 – Tuff lust
1984 – Barbariets eleganter
1984 – Ny klubb
1986 – Utanför lagen
1987 – Himmelska dagar
1988 – Kungarna från Broadway
1988 – Vägen från Peking
1989 – Cirkus Broadway
1989 – Karusellkvällar
1991 – Legender ur den svarta hatten
1991 – Den långa färden 71-91
1993 – Pluralism
1994 – Sånger från Nedergården
1994 – Tempel av alkohol
1997 – Lyckliga tider
1999 – Limbo
2000 – Eldkvarns bästa 2000
2000 – Kärlekens törst
2001 – Död stjärna
2002 – Brott lönar sig alltid
2005 – Atlantis
2006 – Kärlekens Låga
2007 – Svart Blogg
2007 – Svart Gig
2008 – Hunger Hotell
Repulsiv 