Tänkte berätta om en livslång kärlekshistoria idag, en kärlekshistoria som fortfarande pågår alltjämt. Detta handlar dock inte om något vanligt förhållande. Nej, jag syftar på min relation till hårdrocksbandet Iron Maiden. Sedan jag fick upp ögonen (eller öronen kanske?) för det här med musik har massor av saker hänt. Nya band har kommit och gått, nya stilar och inriktningar har utforskats och sedan lagts till handlingarna. Vissa grupper har förpassats till det där allra mörkaste och dammigaste hörnet i förrådet, som något slags pinsamma monument över brist på koll eller tillfällig förvirring. Det finns dock ett band som följt mig hela vägen på livets stig och det är det Brittiska metalbandet Iron Maiden.
Jag minns inte exakt hur det hela började men det bör ha varit 1982/83 om jag inte är helt ute och cyklar. En klasskompis hade köpt Killers och när jag såg Eddie i sin klassiska yxmördarposé på omslaget så fattade jag direkt, detta band MÅSTE vara bra. Hade dock ingen aning då om hur Iron Maiden lät men det kändes liksom inte så viktigt. Ett skivomslag som var så snyggt (och läskigt) gick rakt in i hjärtat på en liten pojkspoling som knappt sett något fränare än Bamse. Jag fick i tidig ålder ärva min morbrors samling med Kiss-skivor och det var också samma grej, så jävla coola omslag. Tror inte att jag lyssnade särskilt ingående på musiken till en början. Det var nog mest att man satt och tummade på LP-omslagen…
Nåväl, i min värld var Eddie (maskoten som pryder alla Iron Maidens skivor) bra mycket hårdare än Kiss och sakta men säkert kom gruppen att ta över mer och mer. En annan polares storebrorsa hade skivan Piece of Mind (som vi spelade av på kassett) och började plugga stenhårt. Även det omslaget var ju grymt hårt, det föreställer Eddie fastkedjad i en madrasserad cell. Vi broderade Eddie i syslöjden, ryggmärken inhandlades och grunden till min livslånga Maiden-passion var cementerad. Mötley Crue skivorna byttes bort mot Maidenskivor, veckopengarna sparades för att slutligen hamna hos skivaffären så fort ett nytt Maiden vax hade anlänt. Självklart lyssnade jag på massor av annan musik också. Det var Accept, Y&T, Fastway, Kiss, Saxon, Ratt, Judas Priest och alla de andra ikonerna. Men det var bara Iron maiden som kändes sådär livsviktiga.
Så småningom var samlingen komplett och när CD skivan gjorde entré blev jag ju tvungen att uppgradera alltihopa så att den fanns tillgängligt även digitalt. Jag är dock tacksam för att jag fick uppleva LP-skivornas feta omslag i min barndom istället för de små plottriga CD omslagen där små detaljer lätt går förlorade. En sport som vi hade så fort ett nytt Maiden album anlände var att leta reda på omslagsmålaren Derek Riggs speciella symbol som alltid fanns där. Ibland var den lurig att upptäcka men med allra största säkerhet så satt den där någonstans. På omslaget till skivan Powerslave från 1984 kan man hitta massor av små detaljer som bland annat finns inristade i pyramiden om man letar lite…
Vet inte riktigt varför det blev just Iron Maiden som blev mina husgudar. Från början var det såklart imagen (man ska ju komma ihåg att satanism och sådant var tufft på den tiden) med The number of the beast, alla Eddie-målningar på omslagen och det råa soundet. Lite längre upp i åldern fattade man ju att number of the beast bara handlade om en dröm som Steve Harris hade haft och att de ölfryntliga medlemmarna var så långt ifrån satanister man kan komma, men det är ju en annan femma! Sen var (och är) musiken i en klass för sig. Skickligt framförd med gnistrande solodueller mellan Murray/Smith, Steve Harris smattrande basspel och ett trumspel som aldrig slappnar av någonsin. På toppen av allt detta…Bruce ”air raid sirene” Dickinson!!! Det blir en grym kombination i min värld det! Dessutom bygger många av texterna på gamla filmer och böcker och har en episk berättande stil.
En annan sak som många av Iron Maidens fans brukar ta upp är att bandet aldrig någonsin ”sålt sig”. De har tjurskalligt och styvnackat hållit fast vid sin (i perioder väldigt otrendiga) stil och aldrig svikit sina fans. Utan att vara populära på radion eller att medverka i en massa komersiella jippon har de spelat sig till en trogen publik som finns över hela världen. Det är stort! Mitt förhållande till iron Maiden har väl gått upp och ner i intensitet genom åren men jag har bara gjort slut med bandet en enda gång. Det var när Bruce Dickinson slutade och Blaze Bailey tog över sången. Då kändes bandet trötta och kunde inte ens spela vissa av de gamla låtarna p.g.a. att Blaze inte mäktade med tonarterna. Givetvis mörkade man det och körde på ändå, jag valde dock att inte köpa de plattorna och jag svek Maiden ända tills jag läste att Bruce (och gitarristen Adrian Smith) var aktuella igen. Då blommade allt upp på nytt och dessutom släppte de en riktigt bra platta (A brave new world)
Sedan dess har de nya plattorna troget inhandlats och min relation till bandet känns sådär skönt stabil som ett långt förhållande kan vara. Jag vet precis var jag har dem, även om jag inte lyssnar på Iron Maiden varje dag nu för tiden så kommer det perioder med jämna mellanrum då alla plattorna åker fram. Jag har dessutom inhandlat alla DVD utgåvorna som jag kommit över, nu senast mästerverket Flight 666. Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar och med Järnjungfrun stämmer det verkligen. Bandet är i dagens läge vitalare än någonsin och turnerar jorden runt i sitt eget Jumbojet-plan (döpt till Ed Force One) som flygs av självaste kapten Bruce Dickinson himself. Hur många andra gamla hårdrockare skulle gå och utbilda sig till charterpilot på gamla dar? Inte ett spår av rost där inte! Jag säger bara Up The Irons och hoppas att gubbarna fortsätter att rocka många år framöver.
Fakta Iron Maiden:
Iron Maiden bildades i London 1975 och är ett av de mest inflytelserika och framgångsrika banden någonsin inom musikgenren metal. Bandet har sålt över 90 miljoner album utan mainstream- eller radiosupport. Gruppen har givit ut fjorton studioalbum, åtta livealbum, fyra samlingsalbum, fyra samlingsboxar, ett antal DVD med filmade live-inspelningar samt ett stort antal singlar. Iron Maiden planerar nu även för ett 15:e studioalbum med turné.
Nuvarande medlemmar
Bruce Dickinson – sång (1981-1993, 1999-idag)
Dave Murray – gitarr (1976-idag)
Adrian Smith – gitarr (1980-1990, 1999-idag)
Janick Gers – gitarr (1990-idag)
Steve Harris – basgitarr (1975-idag)
Nicko McBrain – trummor (1983-idag)
Tidigare medlemmar
Trummor
Ron Matthews – 1975-1977
Barry Graham – 1977
Doug Sampson – 1977-1979
Clive Burr – 1979-1982
Sång
Paul Day – 1975-1976
Dennis Wilcock – 1976-1977
Paul Di’Anno – 1978-1981
Blaze Bayley – 1994-1999
Gitarr
Dave Sullivan – 1975-1976
Terry Rance – 1975-1976
Bob Sawyer – 1976
Terry Wapram – 1977-1978
Paul Cairns – 1978
Paul Todd – 1979
Tony Parsons – 1979
Dave Mac – 1979
Dennis Stratton – 1980
(Källa fakta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Iron_Maiden)
Iron Maidens webbplats: www.ironmaiden.com
Repulsiv 
