Gyllene Tider till sommaren

Såhär i Januari är det inte lätt att få sommarkänslor, inte om man befinner sig i Sverige iallafall. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på kliande myggbett, grillat kött och kall öl när jag läser att Gyllene Tider åter igen samlats för skivinspelning och en turne till sommaren. Jag minns både 1996 och 2004 och vilken hysteri det var då. Jag tror ju knappast att de kommer överträffa detta igen (Ullevi 2004 etc) men det gör mig ändå glad, utan att jag är något fan. Ulf Lundell ska visst också ut och rocka i buskarna till sommaren så vad skulle kunna gå fel? Jag tror på en kanonsommar efter förra årets fiasko. Gessle & co har ju på något vis tagit patent på Svensk sommar så de har säkert styrt upp vädret med högre makter.

Personligen sitter jag med biljetter till både Kiss och Iron Maiden på Friends Arena. Ser speciellt fram emot Iron maiden som jag har ett långt och kärleksfullt förhållande till. Kiss är ju också ett sånt där band som hängt med sedan barnsben och de har ju en rejält skattkista av poser och rockstänkare att ösa ur. Tänk om man ändå kunde snabbspola några månader framåt…Nåja vi får nöja oss med att längta och drömma om ljumma sommarkvällar så länge.

Så här kunde det se ut under det glada 80-talet när Gyllene Tider var aktiva på riktigt:

Så mycket bättre

Äntligen är det dags igen för Så mycket bättre. Olle Ljungströms avsnitt i lördags var fantastisk tv måste jag säga. Helt underbart att de lyckats få med en sådan skön och besynnerlig människa som Olle i detta sammanhang. När andra artister tolkade hans låtar kände man verkligen vilket starkt material han sitter på. Han är på riktigt. Jag gillar även Magnus Uggla, Pugh Rogefeldt och Miss Li. Det är väl egentligen bara Darin och Sylvia Vrethammar som inte känns så intressanta. Måste dock ge valpen Darin att han lyckats göra riktigt bra versioner i de två första programmen och de kommer garanterat bli hits för honom.

Det starkaste ögonblicken hittills tycker jag har varit Miss Li´s tolkning av Pughs ”Här kommer natten” och Ugglas (något omgjorda) version av Ljungströms ”Jag och min far”. Så mycket bättre är ett otroligt smart koncept, det blir ju ofta riktigt bra lördags-tv och det måste vara rena guldgruvan för halvt bortglömda Svenska artister att få visa upp både sig och sina låtar på bästa sändningstid. Win-win situation! Ska bli intressant att följa resten av programmen och se vilka nya tolkningar som blir bra. Olle är kung!

Semestertider = boktider

Ja nu börjar det äntligen på att närma sig semester. Några härliga lediga veckor då vila och lugn bör stå i centrum. Något som är obligatoriskt såhär i sommartid är deckare. Jag läste mycket deckare förr tillbaks men har på senare år tröttnat ganska mycket på den genren, men det finns undantag. På sommaren är det alltid skönt att kunna ligga i hängmattan och njuta av en riktigt spännande deckare. Har nyss läst ”Hypnotisören” av Kepler som jag tyckte var helt ok! Bitvis var det en riktig nagelbitare kan jag lova. Förmodligen blir det väl några till av Kepler under de kommande semesterveckorna.

Just nu håller jag på med en biografi om trashmetal-bandet Metallica. Jag är inget jättefan av bandet men boken är välskriven och riktigt intressant. Mycket fakta och en hel del smarta slutsatser. Den är också relativt befriad från det obligatoriska grottandet i snaskiga detaljer. Boken tar oss med på en resa som börjar med en nördig tonåring från Danmark som bor i LA och sysslar med tapetrading och förföljer sina idoler inom NWOBHM (New Wave Of British Heavy Metal) för att slutligen bli en sminkad världsstjärna som kämpar mot illegal fildelning. Man får en hel del detaljer om bussolyckan i Sverige som tog basisten Cliff Burtons liv också. En fascinerande historia som sagt!

Det blir nog en upphandling på någon bokandel också inför semestern. Synd bara att det är dyrt med böcker och att pengarna ska räcka till resor, hotell och f-n och hans moster. Det blir väl till att ta ett nätlån hos Vivus.se innan det är färdigt Det ska bli underbart med semester iallafall och jag hoppas att du också får det skönt och finner lite välbehövlig sinnesfrid. Trevlig sommar!

ESC

Ikväll är det alltså dags för vårt svenska bidrag ”Euphoria” av Loreen i ESC-semin. Tongångarna inför lördagen har varit lite som när The Ark var med för några år sedan. Det här vinner vi! Eller åtminstone att Sverige har ett av bidragen som kommer att hamna i topp. Hmm, vi får väl se. Jag satt och tittade härom kvällen på den semi som gick då och herregud vilken dynga! Loreens låt kanske är alldeles för bra för den allmänna smaken i Europa? Om de bidragen som visades upp i semin är de bästa som respektive land har att uppbringa så känner jag mig väldigt osäker på vilka kvalitéer som är avgörande.

De ryska tanterna som sjöng någon om everybody party (tror jag) lär ju vara lite av favoriter inför lördagen och det säger en hel del. Kalla mig gärna luttrad och cynisk men det där kändes ju bara tröttsamt! Slänga ihop ett gäng gamla tanter som jazzar runt en bakugn och ”stojar”. Uack! Hörde också någon låt om Facebook som heter ”The Social Media” och det kan vara det sämsta skit jag någonsin hört, tror inte att den låten gick vidare ens. Att titta på ESC är som att kliva in in någon parallell värld där allt vad smak och stil heter är som bortblåst. Hat-kärleksförhållande skulle man kunna kalla det, för det är klart att man sitter där och tittar med skräckblandad förtjusning på lördag.

Tycker att Loreens ”Euphoria” är en helt ok låt och det vore ju skoj om vi vann men jag har ärligt talat ingen aning om vi vinner eller hamnar sist. Svårtippat!

Only Young Twice – Historien om Europe

Av en ren slump har det blivit så att jag inom en ganska kort tidsperiod har läst både Kee Marcellos ”Rockstjärnan som Gud glömde” och Mattias Klings ”Only Young Twice”. Två böcker om Europe, ett band som inte betytt något alls för mig egentligen. Kee Marcellos bok var ju en självbiografi och således fokuserade den på honom som person, hans problem med droger och annat. Dessutom tycker jag att den led av The Dirt-komplex. Kee ville vara den värste av de alla, hans linor med kokain var stora som rulltårtor! Ja ni fattar. Ömsom rätt kul, ömsom ganska tröttsamt.

Mattias Kling har i Only Young Twice istället bestämt sig för att berätta den sakliga historian om Europe. Från de första stapplande stegen i Upplands Väsby ända fram till comebacken med plattan ”Start From The Dark”. Jag sträckläste boken bara för att jag tycker att historien var välskriven och intressant samt att den tog upp många saker som jag inte kände till. Extra intressant är att han mot slutet har gjort en hyfsat omfattande kartläggning av bandets affärer, som ju var hett stoff i media under en tid i början av 90-talet.

Kling har hämtat en hel del fakta och anekdoter från böckerna ”Den Stora Rockdrömmen” och ”Access All Areas” av (den från Okej) kände journalisten Anders Tegnér  . Dessutom bygger boken på intervjuer med människor i bandets närhet, f.d. flickvänner till medlemmarna osv. Ingen av vare sig den gamle bilhandlar-managern Tomas Erdtman, nye managern Petri H Lundén eller medlemmarna själva har dock medverkat överhuvudtaget. En hel del grävande i pressens gamla arkiv har det också blivit. Författaren refererar ofta till gamla notiser i kvällstidningarna, konsertrecensioner och liknande.

Man kan tycka vad man vill om Europe och deras musik men ingen kan ta ifrån dem att de är ett av få Svenska band som verkligen lyckats. De var sjukt stora efter att The Final Countdown släpptes och åren 86/87 var som ett enda segertåg över världen. Det är väl bara Abba och Roxette som varit med om något liknande såvitt jag vet. MEN, från att vara tokhyllade rockstjärnor, skatte-exil och miljonomsättning till att komma hem till Stockholm efter sista fiasko-turnéen utan skor, utan band och vara helt utblottad. Det får man kalla en hyfsad resa! Tack och lov får vi även veta att det finns ett ljus i tunneln och att medlemmarna idag har det bra ställt och ett bolag (med god ekonomi) som har ordning på siffrorna igen. Only Young Twice är en kanonbra bok som jag verkligen kan rekommendera till alla som är intresserade av musikhistoria!

The Clash – biografi av medlemmarna själva

Jag har nyss lagt ifrån mig boken av och om The Clash av Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon. Här får vi hela den ocensurerade historien om detta klassiska punkband, berättad av medlemmarna själva. Boken är riktigt fräckt formgiven och knökad med bilder som inte publicerats tidigare, både professionella och från medlemmarnas privata samlingar. The Clash var riktiga punkpionjärer med sin ständigt upproriska och politiskt färgade men samtidigt alltid stilsäkra hållning. Tyvärr tycker jag att musiken drog iväg lite i fel riktning mot slutet men det är en annan historia.

Det som började som ett ilsket punkband i England utvecklades snabbt till ett fenomen världen över. Dubbel-LP:n London Calling från 1979 har åtskilliga gånger utnämnts till ett av tidernas bästa rockalbum, och The Clashs musik lever vidare både som influens och potentiellt explosiv upptäckt för nya generationer. Atlantic Books lär ha betalat ett sexsiffrigt belopp för rättigheterna inför utgivningen och The Clash har i inbunden form sålt i över 100.000 exemplar.

I den utgåva som jag läste har dessutom Joakim Thåström skrivit förordet. Han berättar lite om vad The Clash har betytt för honom och vi får några anekdoter från de spelningar som Pimme bevistade. Jag kan varmt rekommendera denna The Clash-biografi till alla som är intresserad av ett stycke punkrockhistoria av bästa märke. En hel del av materialet som boken bygger på tycks vara hämtat från dokumentären ”Westway to the world” Här nedan kan du kika på en streamad variant av dokumentärfilmen:

Dag Refsnes – bästa som hänt tv på länge!

Inte kunde jag väl tro att en norsk tv-serie skulle vara det som fick mig att sitta och skratta högt framför tv´n. Fick ett tips av en kompis under första säsongen av ”Dag” (2011) och sedan dess har jag varit fast. Atle Antonsen heter huvudrollsinnehavaren som spelar psykiatern Dag och hans polare Benedikt (som är en personlig favoritkaraktär) spelas av Anders Baasmo Christiansen. Tuva Novotny medverkar också som strulig karaktär som får ihop det med Dag. I säsong två gör Rolf Lassgård också en skön roll som alkoholterapeut med lite annorlunda metoder.

Humorn i serien träffar mitt i prick enligt mitt tycke. Det är ganska långt ifrån politiskt korrekt och de dråpliga situationerna avlöser varanda. Älskar humor när den är som allra mest svart. Dags vanligaste råd till de par som söker hans hjälp på kliniken är ”skilj er” och hans kompis Benedikt är hårt styrd av kompassen som sitter mellan hans ben. Om du missat den underbara tv-serien Dag så är mitt tips att genast rusa iväg och köpa den på dvd. Första säsongen finns ute nu har jag sett.

Benedikt som vi är vana att se honom i serien

Pluras kök på TV3

Som jag har längtat! Senast när det begav sig gjorde jag ju ett litet inlägg här om Mauro och Pluras kök som då gick på TV8. Nu är Plura tillbaka igen i en ny kanal och utan Mauro. Kan tycka att det är lite synd att Mauro valt att hoppa av eftersom jag tyckte han var en rolig prick förra svängen. Hursomhelst var det premiär för nya säsongen igår. Programmet kommer att gå på tisdagar mellan kl 22:00–23:00 på 3:an.

Gäster i premiäravsnittet var inga mindre än ”pansarkryssaren” Leif G W Persson, Fredrik Wikingsson (Vars podcast alla bör kolla in, tillsammans med Filip Hammar varje fredag hos Aftonbladet) och Lisa ”Lady Stardust” Miskovsky. Som vanligt flödade de starka dryckerna och Plura blev på sitt allra mest fryntliga humör allt eftersom programmet fortskred! Wikingsson var som vanligt tokspeedad och babblade på med sina kvickheter i 180 knyck samtidigt som han ivrigt försåg sig själv med öl från kylen. G W var nykter (super bara halva året i taget, mellan midsommar och jul) och lagom bister som sig bör. Lisa hade med sig Whisky och gitarr samt sitt lugna norrländska temperament.

Ja just ja, de lagade mat också…Det känns faktiskt inte så viktigt i sammanhanget. Det bjöds på Hummer, Fågel och rabarberpaj iallfall. G W stilade lite med sina styckar och jaktkunskaper i början men när ”gissa riffet” kom var han inte lika kaxig. Undra vad en kriminolog lyssnar på? Murder Ballads av Nick Cave kanske? Underbart att programmet är tillbaka! Jag kommer att följa det slaviskt och jag rekommenderar att du också gör det! Om du avskräcktes förra säsongen av Pluras bara överkropp så kan jag glatt meddela att han behöll tröjan på igår! Det bådar gott! Här kan du läsa mina tankar om Plura Jonssons självbiografi ”Resa genom ensamheten” som är ytterst läsvärd.

• Se programmet på TV3 Play, här!

Keith Richards – Livet

Som jag skrev i ett tidigare inlägg var på väg att ta mig an Keith Richards officiella biografi ”Livet” vilken jag har i stort sett sträckläste efter att jag plockat upp den. En man som toppade New Musical Express lista över ”de mest troliga att dö härnäst” i tio år men fortfarande lever och har hälsan, han har givetvis mycket att berätta om dekadent leverne! I Livet får vi hela historien, från uppväxten, skolåren, hur han började spela gitarr, hur han och en viss Mick Jagger träffades etcetera. Inget lämnas åt slumpen och som berättare är Keith mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas! Alla år på vägarna har säkert lärt honom hur en rövarhistoria skall och bör berättas. Och som vanligt gäller devisen att man inte bör ifrågasätta sanningshalten i en bra historia!

Det är lustigt att få lite mer insikt i hur det gick till när de började skriva låtar och sedermera blev succéduon ”the glimmer twins”. Inte illa att mer eller mindre mot sin vilja bli inlåst i ett kök och sedan komma ut med megahiten As Tears Go By. Redan där kan man ana vad som komma skulle. Ändå verkar det som att Keith själv fortfarande är mest förundrad över att han faktiskt kunde skriva låtar. Jag tycker också att det var väldigt underhållande att läsa om förhållandena på turné i början av karriären. Kort sagt, det mesta i första halvan av boken var suveränt material. Tyvärr börjar det att bli mindre och mindre intressant ju närmare nutid vi kommer. Keith tycks tappa berättarglöden, översättaren tycks göra detsamma och för att vara helt ärlig, Rolling Stones själva var ju bäst och mest intressanta i början.

Livet på turné med sonen Marlon som följeslagare och ganska rejäla drogproblem beskrivs ganska rakt på sak utan att försöka sopa något under mattan, inte överdriva heller för den delen. Det måste ha varit en ovanlig och extremt tuff miljö för en liten grabb att växa upp i. Även Keith Richards förhållande till kvinnor får vi veta en hel del om. Om man ska tro den bild som han själv målar upp är han ingen snubbe som dragit nytta av sitt kändisskap till att samla ”jack i kolven”. Han beskriver sig själv som ganska måttligt intresserad av den sexuella biten. Nästan så att han ger intimare kärleksförklaringar till sina gitarrer, såväl akustiska som elektriska. Det stundtals komplicerade förhållandet mellan honom och Mick Jagger får också sina förklaringar. Det verkar röra sig om klassisk hatkärlek som är vanligt mellan syskon.

På det hela taget tycker jag att ”Livet” är en mycket bra bok som även den som inte är inbiten Stones-fan bör kunna få ut mycket av. Det är ju aldrig tråkigt att läsa om Swingi´n London på 60 och 70 talet och alla sidospår i boken leder till många andra stora namn inom musikbranschen. Keith Richards verkar hysa en enorm respekt för svarta bluesmusiker, vilka han själv bidragit till att ge en renässans. Ja just ja, sen var det ju det här obligatoriska med drogerna (som är ett obligatoriskt inslag i denna typ av böcker). Även när det gäller den biten berättar Keith väldigt frispråkigt om olika typer av tjack, heroin mm. Ganska fantastiskt att karln överhuvudtaget minns något av det som hände ”back in the days”. I know it´s only Rock´n´Roll but I like it!

Lemmy Kilmister

Just idag, såhär dagen efter att vi fått beskedet om Gary Moores tragiska död tycker jag att det vore på sin plats att hylla Lemmy Kilmister här. Han är ju en person som lever och har hälsan, mot alla odds. Det har varit förbannat tråkigt på sistone med en massa hjältar som har bitit i gruset (den som jag känt mest för är nog Ronnie James Dio). I helgen kikade jag på filmen ”Lemmy” och tidigare läste jag biografin ”White Line Fever” som handlar om mannen, myten, legenden himself. I dessa tider när rockarna tycks dö som flugor känns det tryggt att Lemmy Kilmister 65 verkar vara immun mot allt vad hälsofara heter. Om man ska tro den bild som målas upp i filmen så är han en stenhård snubbe som lever på en strikt diet av Jack Daniels och Cola samt skapliga doser av speed. Trots detta ser han ut att vara fräschare än vilken Svensson-gubbe som helst som passerat 60.

Riktigt fascinerande att få ta del av den mannens vardag måste jag säga. Efter att jag tittat på filmen ”Lemmy” och ”Live fast die old” känner jag en otrolig sympati för Lemmy och hans Motörhead. Det kräven sin man att palla med att köra på med den livsstilen i alla år, att aldrig svika sina ideal och att inte ta skit från någon. Se filmen, den var riktigt bra! Vad boken ”White Line Fever” beträffar tyckte jag att den led ganska mycket av ”taskig översättningsyndrom” men trots detta är den klart läsvärd. Man får reda på en hel del om Lemmys tid i Hawkwind, hans barndom och liknande. Motörhead känner säkert de flesta till ganska mycket om och de har ju lirat i kort sagt varenda buske. Jag tycker att alla som gillar dem och Lemmy bör köpa nya plattan ”The Wörld Is Yours” (som är deras bästa på länge) på iTunes eller på CD. Karln verkar inte ha det allt för fett och Jack Daniels är ju inte gratis så…kööp!!!

 

Killed by death i en klassisk inspelning från 1985 med originalsättningen.