It´s So Easy (och andra lögner)

9 januari, 2014

It´s So EasyUngefär runt tiden när jag gick på högstadiet dök den upp, Guns N’ Roses debutplatta ”Appetite For Destruction” (1987) och under några år var Guns kungar med sin stökiga sleeze rock. Har alltid tyckt att den första sättningen med Steven Adler på trummor var den bästa. Första plattan var härligt stökig men sen bar det iväg och blev mer pompöst i takt med att vissa medlemmars egon växte i samma hastighet som drogproblemen hos vissa andra. Har nu bränt igenom några böcker om Guns N’ Roses (Slash, Steven och någon allmän bok om bandet) och jag måste nog säga att den senaste var den som jag lite otippat fastnade mest för. Lånade den av en kompis som sa typ ”Läs den här, riktigt bra!” och det var den. Jag snackar om Duff McKagans självbiografi It´s So Easy (och andra lögner). Första delen av boken handlar om uppväxten i Seattle, punkåren och flytten till Los Angeles. Sedan är det mycket om hans dimmiga år som basist i Guns. Det mesta av den biten hade jag koll på sedan tidigare tack vare de andra böckerna jag plöjt om samma grupp.

Det jag tyckte var mest intressant var vad som hände efter att Guns N’ Roses lagt av (och hans bukspottkörtel exploderat). Det är riktigt intressant att få ta del av Duffs ”hemsnickrade” metoder för att bli fri från drogerna och alkoholen. Även om boken avhandlar mycket supa och knarka så är den dessutom ganska befriad från de vanliga klyschorna. Duff cyklar, tränar kampsport och plågar sig själv på alla plan för att stå ut med ett liv utan droger och det visar sig fungera alldeles ypperligt. Men tro inte att han nöjer sig med detta. Han kämpar dessutom stenhårt med att studera ekonomi på högsta nivå. Det som genomsyrar hela boken är att Duff McKagan är en intelligent och tänkande person som inte räds att släppa garden. Att han dessutom skrivit det mesta av boken på egen hand utan någon spökskrivare är ju ett plus. It´s So Easy (och andra lögner) är en bok som jag varm kan rekommendera, absolut en av de bättre rockbiografier jag läst.

Fakta Duff McKagan

Duff McKagan (Michael Andrew McKagan) är född den 5 februari 1964 i Seattle, Washington och är en amerikansk musiker, känd som basist i rockgrupperna Guns N’ Roses, Velvet Revolver, Duff McKagan’s Loaded och Jane’s Addiction. Duff McKagan var basist i Guns N’ Roses mellan 1985 och 1997. Innan dess spelade han trummor. McKagan stod för de mer punkinspirerade inslagen i gruppens musik. Han skrev tillsammans med Slash låten ”Paradise City”, som är en av Guns N’ Roses mest kända låtar.

2002 startade McKagan bandet Velvet Revolver tillsammans med tidigare Guns N’ Roses-medlemmarna Slash och Matt Sorum samt Stone Temple Pilots-sångaren Scott Weiland och Dave Kushner, tidigare i Wasted Youth och Loaded. Mellan sin tid i Guns N’ Roses och Velvet Revolver spelade han in soloalbumet Believe In Me (1993), där bland andra Alice Cooper och Sebastian Bach medverkade. En uppföljare, kallad Beautiful Disease, spelades in men gavs aldrig ut på grund av strul med skivbolaget. 1996 gjorde han även ett album med bandet Neurotic Outsiders som förutom Duff bestod av ex-Guns N’ Roses-medlemmen Matt Sorum på trummor, gitarristen Steve Jones från Sex Pistols och basisten John Taylor från Duran Duran. Duff är nykter sedan 1994. Han är gift med Susan Holmes och tillsammans har de två döttrar: Grace född 1997 och Mae Marie född 2000.

Till minne av Mats ”Engan” Engh 1965 – 2014.

7 januari, 2014

EnganEngan dog igår. Sitter i bilen efter att ha varit och handlat när Hasse ringer och berättar. Som en chock! Det vill liksom inte sjunka in. Mats ”Engan” Engh var för mig främst bekant som sångare och basist i bandet Pure Mania som hade sin mest aktiva period under senare halvan av 1980-talet och början av 90-talet. Vid den tidpunkt när jag som tonåring började intressera mig för punk och rockmusik var Engan den hårdaste jävel man kunde se på en lokal scen. Stort punkhår, bredbent, hamrandes på basen som om han verkligen hatade den och vrålade ur sig rockklyschor med oefterhärmlig inlevelse. Mellansnacken var i ärlighetens namn mest obsceniteter om att på olika sätt idka samlag. Jag älskade det! Utbudet bland de lokala banden i Söderhamn vägde på den här tiden över tungt mot hårdrock, då av den mjukare skolan och där handlade det oftast mer om spelskicklighet och mindre om attityd. Pure Mania var mer som en slags urkraft. Hårt, enkelt och tajt. Den mest långlivade sättningen med Engan, Spennare och Ståhl såg jag live ett antal gånger och det var de som fick in mig på att själv vilja ha ett band och spela.

Pure Mania 2009.
Reportage inför återföreningen 2009 på Statt/O´Learys. Jag, Benke, Spennare och Engan i täten.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan den tiden och idag har jag varit medlem själv i Pure Mania, dels en period i slutet av 90-talet (utan Engan) och dessutom medverkade jag under ett par spelningar som ägde rum på Statt i Söderhamn och Rockweekend i Kilafors under 2009. Spennare och Ståhl kände jag då sedan länge men Engan blev jag personligen bekant med i samband med detta. Helt plötsligt satt jag på scen bakom trummorna och spelade de låtar som gick varma på vinyl i pojkrummet under tidiga tonår. En märklig och häftig upplevelse! Den sista gången vi spelade tillsammans var när den gemensamma vännen (och Pure Mania fantasten) Mikael ”Svinto” Svedberg fyllde 50 år och hade anordnat kalas. Då lirade vi några riktigt gamla Pure Mania-låtar, bland annat deras första singel Return For Blood. Ett härligt minne!

Efter det tillfället har vi endast haft lite sporadisk kontakt och jag vet att det var tal om att göra något igen under 2014, nu blev det inte så. Strax efter årsskiftet somnade Engan in för alltid. Mina tankar går i denna svåra stund till hans barn, familj och närmaste vänner. För mig personligen var det en gammal idol som försvann. En tröstande tanke är att han nu är i gott sällskap bland medlemmarna i Ramones (som han avgudade), Joe Strummer från The Clash, Sid Vicious, Johnny Thunders, Stiv Bators och många, många fler. Vi som är kvar kommer att minnas dig Engan och historierna om dina galna upptåg kommer att leva vidare. Från ett gammalt fan som fick sin pojkdröm uppfylld vill jag bara säga tack för all inspiration! It´s better to burn out than it is to rust, the king is gone but he´s not forgotten!

 

Om Engan, eller Vippe Foxer som han också kallade sig skulle läsa det här vore hans kommentar garanterat nåt i stil med ”Meen du är väl en blöt jävel du, jävla dansbandstrummis!” Det bjuder jag på. Vila i frid!


Pure Mania med Engan i spetsen – Li´l Girl från plattan Alibaba Baby.

Gyllene Tider till sommaren

22 januari, 2013

Såhär i Januari är det inte lätt att få sommarkänslor, inte om man befinner sig i Sverige iallafall. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på kliande myggbett, grillat kött och kall öl när jag läser att Gyllene Tider åter igen samlats för skivinspelning och en turne till sommaren. Jag minns både 1996 och 2004 och vilken hysteri det var då. Jag tror ju knappast att de kommer överträffa detta igen (Ullevi 2004 etc) men det gör mig ändå glad, utan att jag är något fan. Ulf Lundell ska visst också ut och rocka i buskarna till sommaren så vad skulle kunna gå fel? Jag tror på en kanonsommar efter förra årets fiasko. Gessle & co har ju på något vis tagit patent på Svensk sommar så de har säkert styrt upp vädret med högre makter.

Personligen sitter jag med biljetter till både Kiss och Iron Maiden på Friends Arena. Ser speciellt fram emot Iron maiden som jag har ett långt och kärleksfullt förhållande till. Kiss är ju också ett sånt där band som hängt med sedan barnsben och de har ju en rejält skattkista av poser och rockstänkare att ösa ur. Tänk om man ändå kunde snabbspola några månader framåt…Nåja vi får nöja oss med att längta och drömma om ljumma sommarkvällar så länge.

Så här kunde det se ut under det glada 80-talet när Gyllene Tider var aktiva på riktigt:

Så mycket bättre

5 november, 2012

Äntligen är det dags igen för Så mycket bättre. Olle Ljungströms avsnitt i lördags var fantastisk tv måste jag säga. Helt underbart att de lyckats få med en sådan skön och besynnerlig människa som Olle i detta sammanhang. När andra artister tolkade hans låtar kände man verkligen vilket starkt material han sitter på. Han är på riktigt. Jag gillar även Magnus Uggla, Pugh Rogefeldt och Miss Li. Det är väl egentligen bara Darin och Sylvia Vrethammar som inte känns så intressanta. Måste dock ge valpen Darin att han lyckats göra riktigt bra versioner i de två första programmen och de kommer garanterat bli hits för honom.

Det starkaste ögonblicken hittills tycker jag har varit Miss Li´s tolkning av Pughs ”Här kommer natten” och Ugglas (något omgjorda) version av Ljungströms ”Jag och min far”. Så mycket bättre är ett otroligt smart koncept, det blir ju ofta riktigt bra lördags-tv och det måste vara rena guldgruvan för halvt bortglömda Svenska artister att få visa upp både sig och sina låtar på bästa sändningstid. Win-win situation! Ska bli intressant att följa resten av programmen och se vilka nya tolkningar som blir bra. Olle är kung!

Semestertider = boktider

5 juli, 2012

Ja nu börjar det äntligen på att närma sig semester. Några härliga lediga veckor då vila och lugn bör stå i centrum. Något som är obligatoriskt såhär i sommartid är deckare. Jag läste mycket deckare förr tillbaks men har på senare år tröttnat ganska mycket på den genren, men det finns undantag. På sommaren är det alltid skönt att kunna ligga i hängmattan och njuta av en riktigt spännande deckare. Har nyss läst ”Hypnotisören” av Kepler som jag tyckte var helt ok! Bitvis var det en riktig nagelbitare kan jag lova. Förmodligen blir det väl några till av Kepler under de kommande semesterveckorna.

Just nu håller jag på med en biografi om trashmetal-bandet Metallica. Jag är inget jättefan av bandet men boken är välskriven och riktigt intressant. Mycket fakta och en hel del smarta slutsatser. Den är också relativt befriad från det obligatoriska grottandet i snaskiga detaljer. Boken tar oss med på en resa som börjar med en nördig tonåring från Danmark som bor i LA och sysslar med tapetrading och förföljer sina idoler inom NWOBHM (New Wave Of British Heavy Metal) för att slutligen bli en sminkad världsstjärna som kämpar mot illegal fildelning. Man får en hel del detaljer om bussolyckan i Sverige som tog basisten Cliff Burtons liv också. En fascinerande historia som sagt!

Det blir nog en upphandling på någon bokandel också inför semestern. Synd bara att det är dyrt med böcker och att pengarna ska räcka till resor, hotell och f-n och hans moster. Det blir väl till att ta ett lån innan det är färdigt :-) Det ska bli underbart med semester iallafall och jag hoppas att du också får det skönt och finner lite välbehövlig sinnesfrid. Trevlig sommar!

ESC

24 maj, 2012

Ikväll är det alltså dags för vårt svenska bidrag ”Euphoria” av Loreen i ESC-semin. Tongångarna inför lördagen har varit lite som när The Ark var med för några år sedan. Det här vinner vi! Eller åtminstone att Sverige har ett av bidragen som kommer att hamna i topp. Hmm, vi får väl se. Jag satt och tittade härom kvällen på den semi som gick då och herregud vilken dynga! Loreens låt kanske är alldeles för bra för den allmänna smaken i Europa? Om de bidragen som visades upp i semin är de bästa som respektive land har att uppbringa så känner jag mig väldigt osäker på vilka kvalitéer som är avgörande.

De ryska tanterna som sjöng någon om everybody party (tror jag) lär ju vara lite av favoriter inför lördagen och det säger en hel del. Kalla mig gärna luttrad och cynisk men det där kändes ju bara tröttsamt! Slänga ihop ett gäng gamla tanter som jazzar runt en bakugn och ”stojar”. Uack! Hörde också någon låt om Facebook som heter ”The Social Media” och det kan vara det sämsta skit jag någonsin hört, tror inte att den låten gick vidare ens. Att titta på ESC är som att kliva in in någon parallell värld där allt vad smak och stil heter är som bortblåst. Hat-kärleksförhållande skulle man kunna kalla det, för det är klart att man sitter där och tittar med skräckblandad förtjusning på lördag.

Tycker att Loreens ”Euphoria” är en helt ok låt och det vore ju skoj om vi vann men jag har ärligt talat ingen aning om vi vinner eller hamnar sist. Svårtippat!

Only Young Twice – Historien om Europe

9 april, 2012

Av en ren slump har det blivit så att jag inom en ganska kort tidsperiod har läst både Kee Marcellos Rockstjärnan som Gud glömde” och Mattias Klings Only Young Twice”. Två böcker om Europe, ett band som inte betytt något alls för mig egentligen. Kee Marcellos bok var ju en självbiografi och således fokuserade den på honom som person, hans problem med droger och annat. Dessutom tycker jag att den led av The Dirt-komplex. Kee ville vara den värste av de alla, hans linor med kokain var stora som rulltårtor! Ja ni fattar. Ömsom rätt kul, ömsom ganska tröttsamt.

Mattias Kling har i Only Young Twice istället bestämt sig för att berätta den sakliga historian om Europe. Från de första stapplande stegen i Upplands Väsby ända fram till comebacken med plattan ”Start From The Dark”. Jag sträckläste boken bara för att jag tycker att historien var välskriven och intressant samt att den tog upp många saker som jag inte kände till. Extra intressant är att han mot slutet har gjort en hyfsat omfattande kartläggning av bandets affärer, som ju var hett stoff i media under en tid i början av 90-talet.

Kling har hämtat en hel del fakta och anekdoter från böckerna ”Den Stora Rockdrömmen” och ”Access All Areas” av (den från Okej) kände journalisten Anders Tegnér  . Dessutom bygger boken på intervjuer med människor i bandets närhet, f.d. flickvänner till medlemmarna osv. Ingen av vare sig den gamle bilhandlar-managern Tomas Erdtman, nye managern Petri H Lundén eller medlemmarna själva har dock medverkat överhuvudtaget. En hel del grävande i pressens gamla arkiv har det också blivit. Författaren refererar ofta till gamla notiser i kvällstidningarna, konsertrecensioner och liknande.

Man kan tycka vad man vill om Europe och deras musik men ingen kan ta ifrån dem att de är ett av få Svenska band som verkligen lyckats. De var sjukt stora efter att The Final Countdown släpptes och åren 86/87 var som ett enda segertåg över världen. Det är väl bara Abba och Roxette som varit med om något liknande såvitt jag vet. MEN, från att vara tokhyllade rockstjärnor, skatte-exil och miljonomsättning till att komma hem till Stockholm efter sista fiasko-turnéen utan skor, utan band och vara helt utblottad. Det får man kalla en hyfsad resa! Tack och lov får vi även veta att det finns ett ljus i tunneln och att medlemmarna idag har det bra ställt och ett bolag (med god ekonomi) som har ordning på siffrorna igen. Only Young Twice är en kanonbra bok som jag verkligen kan rekommendera till alla som är intresserade av musikhistoria!

The Clash – biografi av medlemmarna själva

2 april, 2012

Jag har nyss lagt ifrån mig boken av och om The Clash av Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon. Här får vi hela den ocensurerade historien om detta klassiska punkband, berättad av medlemmarna själva. Boken är riktigt fräckt formgiven och knökad med bilder som inte publicerats tidigare, både professionella och från medlemmarnas privata samlingar. The Clash var riktiga punkpionjärer med sin ständigt upproriska och politiskt färgade men samtidigt alltid stilsäkra hållning. Tyvärr tycker jag att musiken drog iväg lite i fel riktning mot slutet men det är en annan historia.

Det som började som ett ilsket punkband i England utvecklades snabbt till ett fenomen världen över. Dubbel-LP:n London Calling från 1979 har åtskilliga gånger utnämnts till ett av tidernas bästa rockalbum, och The Clashs musik lever vidare både som influens och potentiellt explosiv upptäckt för nya generationer. Atlantic Books lär ha betalat ett sexsiffrigt belopp för rättigheterna inför utgivningen och The Clash har i inbunden form sålt i över 100.000 exemplar.

I den utgåva som jag läste har dessutom Joakim Thåström skrivit förordet. Han berättar lite om vad The Clash har betytt för honom och vi får några anekdoter från de spelningar som Pimme bevistade. Jag kan varmt rekommendera denna The Clash-biografi till alla som är intresserad av ett stycke punkrockhistoria av bästa märke. En hel del av materialet som boken bygger på tycks vara hämtat från dokumentären ”Westway to the world” Här nedan kan du kika på en streamad variant av dokumentärfilmen:

Dag Refsnes – bästa som hänt tv på länge!

21 mars, 2012

Inte kunde jag väl tro att en norsk tv-serie skulle vara det som fick mig att sitta och skratta högt framför tv´n. Fick ett tips av en kompis under första säsongen av ”Dag” (2011) och sedan dess har jag varit fast. Atle Antonsen heter huvudrollsinnehavaren som spelar psykiatern Dag och hans polare Benedikt (som är en personlig favoritkaraktär) spelas av Anders Baasmo Christiansen. Tuva Novotny medverkar också som strulig karaktär som får ihop det med Dag. I säsong två gör Rolf Lassgård också en skön roll som alkoholterapeut med lite annorlunda metoder.

Humorn i serien träffar mitt i prick enligt mitt tycke. Det är ganska långt ifrån politiskt korrekt och de dråpliga situationerna avlöser varanda. Älskar humor när den är som allra mest svart. Dags vanligaste råd till de par som söker hans hjälp på kliniken är ”skilj er” och hans kompis Benedikt är hårt styrd av kompassen som sitter mellan hans ben. Om du missat den underbara tv-serien Dag så är mitt tips att genast rusa iväg och köpa den på dvd. Första säsongen finns ute nu har jag sett.

Benedikt som vi är vana att se honom i serien

Pluras kök på TV3

23 mars, 2011

Som jag har längtat! Senast när det begav sig gjorde jag ju ett litet inlägg här om Mauro och Pluras kök som då gick på TV8. Nu är Plura tillbaka igen i en ny kanal och utan Mauro. Kan tycka att det är lite synd att Mauro valt att hoppa av eftersom jag tyckte han var en rolig prick förra svängen. Hursomhelst var det premiär för nya säsongen igår. Programmet kommer att gå på tisdagar mellan kl 22:00–23:00 på 3:an.

Gäster i premiäravsnittet var inga mindre än ”pansarkryssaren” Leif G W Persson, Fredrik Wikingsson (Vars podcast alla bör kolla in, tillsammans med Filip Hammar varje fredag hos Aftonbladet) och Lisa ”Lady Stardust” Miskovsky. Som vanligt flödade de starka dryckerna och Plura blev på sitt allra mest fryntliga humör allt eftersom programmet fortskred! Wikingsson var som vanligt tokspeedad och babblade på med sina kvickheter i 180 knyck samtidigt som han ivrigt försåg sig själv med öl från kylen. G W var nykter (super bara halva året i taget, mellan midsommar och jul) och lagom bister som sig bör. Lisa hade med sig Whisky och gitarr samt sitt lugna norrländska temperament.

Ja just ja, de lagade mat också…Det känns faktiskt inte så viktigt i sammanhanget. Det bjöds på Hummer, Fågel och rabarberpaj iallfall. G W stilade lite med sina styckar och jaktkunskaper i början men när ”gissa riffet” kom var han inte lika kaxig. Undra vad en kriminolog lyssnar på? Murder Ballads av Nick Cave kanske? Underbart att programmet är tillbaka! Jag kommer att följa det slaviskt och jag rekommenderar att du också gör det! Om du avskräcktes förra säsongen av Pluras bara överkropp så kan jag glatt meddela att han behöll tröjan på igår! Det bådar gott! Här kan du läsa mina tankar om Plura Jonssons självbiografi ”Resa genom ensamheten” som är ytterst läsvärd.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.